Jag läser gärna böcker om fattigdomens konsekvenser, jag ser gärna filmer under temat ”Afrikamisär” och njuter lite när samtal tillåts handla om världens orättvisor. När jag är i Sverige vill säga.
För i Etiopien är allt annorlunda. Fattigdomens konsekvenser slår mig på käften vareviga dag och bland de möjliga samtalsämnena är världens orättvisor regel snarare än undantag. Då finns det detaljer i vardagen som tas emot med lite extra tacksamhet. När en god äppelkaka påminner om Uppsalahöstar i kollektivet eller när TV:n på Debora en torsdagsförmiddag visar en stunds amerikansk romantisk komedi med lyckligt slut.
När livet är sockersött behövs det salta. När man äter palt varje dag är det fint med en sallad som omväxling. När allt är för tillrättalagt får jag panik, men när livet bjuder på svårigheter och utmaningar in absurdum är det skönt med andra sorters andningshål.
Mitt beteende i båda världsdelar angränsar stundtals till verklighetsflykt, men mest är det nog en längtan efter balans. Balans mellan de olika verkligheterna.
አዲስ ተስፋ :: Nytt hopp 
En längtan efter att ropa ut av hjärtesorg och förklara att det står illa till i världen, en längtan efter att det finns en väg och det är möjligt att hitta kärleken och hoppet mitt i allt. Jag tänker att det är hjärtats goda rop, Jesu vägvisning som vill få oss att peka på riket som det behövs på de olika ställena. Riket för alla, hoppet för alla.
Syster, jag är så glad för dig och ditt hjärta. jag saknar dig här
Hej alla fyra! Vi har distriktskonsulentdagar nu och vi har en stor hälsning till er alla från oss alla. Vi som är här i Uppsala nu är: Christoffer Ahlbäck, Sofia Svensson; Nanne Näslund, Martin Alexandersson, Anett Jonsson, Elsa Elf, Sara Starfelt, Anton Björkman, Magdalena Sandberg, Anna-Maria Niemann-Björk, Olof Edsinger och jag. Phu! Det var många det, men glädje och frid till er dag. Kram kram