Han är tolv år och går väldigt coolt. Han hälsar, frågar om jag har frid och räcker fram ett tuggummi med banansmak åt mig. Nej, jag vill inte köpa, säger jag som vanligt. Du behöver inte köpa, du får det som en present, säger han med ett leende och går sin väg.
Nästa gång vi ses, ett par dagar senare, är klockan sju på kvällen och han undrar vad jag och min kompis gör ute så sent. Har du inga tuggummin idag? frågar jag varpå han öppnar upp sin lilla låda och redogör för kanelsmak och pepparmint, vilka sorter som är nya och vad de heter. Jag betalar 2,50 svenska kronor för ett paket Supermint och en bit Cinnamon, men får ett extra på köpet.
Vi ska åt samma håll och pratar om var han bor, var han firar sina högtider och vad bussen kostar numera. Han säger att skolan börjar på måndag och i vanliga fall är det här stunden då man överöses av information av typen Materiella brister. Jag har ingen skoluniform, jag har ingen penna, jag har ingen skrivbok. Men det här är inget vanligt fall. Jag har både skrivbok och uniform, säger han snabbt och självsäkert. Jag har jobbat ihop pengarna, så jag behöver ingen som köper åt mig.
Det finns många problem som man vid första anblicken vill utrota så snabbt som möjligt, barn som jobbar är bara ett sådant exempel. För visst vore det bättre om han kunde vara hemma och leka istället för att behöva ta det ekonomiska ansvaret för sin utbildning. Nu är världen ännu inte helt rättvis, alla har inte samma grundförutsättningar – men alla har ett val. Hur vill du hantera situationen? Att förlita sig på att andra alltid ska ge en det man behöver är ett alternativ, att se hur man själv kan nå sina mål är ett annat. För stunden kan en ledsen blick och en något ansträngd allmosa lindra, men i längden tror jag att vi kommer se en skillnad på de etiopiska barn som har tiggt ihop sitt skolmaterial och de barn som samma tid på att själva tjäna ihop pengar till det nödvändiga.
Eller som jag säger till min tolvårige vän: För framtiden är ditt sätt bättre.
አዲስ ተስፋ :: Nytt hopp 