Saker som kan få en att tänka på Etiopien under en sommar i Sverige

Sol. Mat. Gudstjänster. Bussar. Avgaser. Värme. Regn. Kaffe. Pengar. Sandaler. Böcker. Ekot. Bibeln. Mail. Asfalt. Vatten. Sjalar. Annie Hall med Oskar Linnros. Musik i allmänhet. Löpning. Dokumentärer om Afghanistan. Smycken. Popcorn. Promenader. Bananer. Avokado. Torkad mango. Bröllop. Matlådor. Filtar. DN-galan. DN. Etiopier. Människor som har varit i Etiopien. Människor som inte har varit i Etiopien. Ringsignaler. Böner. Linser. Glasögon. Stövlar. Paraply. Barn. Brev. Sömn. Te. Matförgiftning.

Frågor på det?

Åtta kilo!!!

Vissa märkligheter kan till och med jag rycka på axlarna åt, eller åtminstone förstå. Men att vi slänger 8 kg kläder per person och år är bara absurt och sjukt. Åtta kilo. Kläder. Nu vet jag inte hur det är med er, men vi som har internettillgång brukar inte direkt gå klädda i trasor. Jag vet liksom inte vart jag ska ta vägen, det här har så många dimensioner. Trender och modebranschen som proppar oss fulla med lögner om att vi måste ha linnen med olika längd varje säsong (magtröja, lite längre, ännu lite längre, kortare igen, magtröja igen och så vidare). Och vi har fortfarande bara en planet att röra oss med. Enligt WWF säljs det varje år 12 miljoner jeans i Sverige och till varje par används 6 000 liter vatten, 0,5 kg kemikalier och 130 olika sorters bekämpningsmedel. Och när kids har sytt grejerna blir det inte direkt fräschare.

Visst kan vi komma överens om att inte slänga våra kläder? Om vi verkligen måste göra oss av med dem, ger vi dem till second hand istället så kan de göra nytta på någon annan och dra in lite pengar på samma gång.

Dåligt samvete som drivkraft är aldrig någon hit, men lite perspektiv kan vi väl åtminstone sträva efter? Kanske kan några glada Ugandaungar hjälpa oss med det.

Blåsmark

En sommar i Blåsmark kan innehålla mycket, men kanske framförallt ett överflöd av tid. Tid till tankar och minnen och rum som säger åt mig var jag kommit ifrån. Jag ser väggar och tänker att här satte jag upp missionsaffischer från EFS när jag var tonåring. Jag springer på skogsvägar som överöser mig med minnen om hur jag i varenda backe tänkte ”om jag inte klarar det här klarar jag aldrig Afrika” – vilket förvisso var på den tiden då jag tänkte att Afrika var detsamma som evig malaria och depression. Och så tänker extremt mycket på jag på alla val jag gjort i Blåsmark.

Det var här jag satt på mitt trägolv och läste utskrivna papper om Outlook på Viebäcks folkhögskola, linjen som kom att ge mig både de finaste av vänner och de första veckorna i Etiopien. Det var här jag tog en vinterpromenad, för att sen komma in i en varm hall och säga ja, jag åker tillbaka. Det var här jag för ganska precis ett år sedan stod bredvid ett skrivbord och för första gången vågade uttala det jag egentligen vetat ganska länge: efter examen blir det en längre Etiopientid.

Det var här det började, i Blåsmark.

(Malina har tagit bilden.)

Nytt hopp, som sagt

Ofta har Afrika kallats den hopplösa kontinenten, men så kommer det inte förbli

Sanningsord uttalade av Leif Braathen en kväll i juni.