Perspektiv, perspektiv, perspektiv. Min ständigt återkommande kamp, bön och längtan. Och en sommar i den del av världen som någon kom på att kalla Sverige blir käftsmällarna givetvis något färre, men ändå inte helt frånvarande. Som när jag besökte två amarinjatalande tjejer som fått ett tillfälligt boende av Migrationsverket; ett nio vuxna och två barn i en trea. Där antalet brev på juridiksvenska utan tvekan är fler än antalet svensktalande, där sängarna såklart ställts tätt tätt bredvid varandra, där grannflickan kommer inspringande för att snart springa ut igen.
Men ibland sitter man på ett kontor och det enda som påminner en om den sanna verkligheten är vegetationstypen Fattigristyp som ska matas in PC-Skog. Fattig. Så vandrar tankarna från skogsbruksplaner till Addis. Där analyser och funderingar är överflödiga när en vän bara genom sin glädje tvingar en att tänka annorlunda. Att en liten låda med näsdukar, godis och cigaretter att sälja kan vara en källa till tacksamhet är som en välmenad käftsmäll: trodde du verkligen att du behöver x och y och z för att vara lycklig?
Har vi mat och kläder ska vi vara nöjda. 1 Tim 6:8
አዲስ ተስፋ :: Nytt hopp 
Tack, Elin, för att du fortsätter att skriva!
Tack för att ni fortsätter att läsa!
Men nog unnar man väl henne något bättre/roligare liv än att sitta med denna låda och sälja cigaretter…? Alla borde ha det bättre! Hur vet man att hon är lycklig?
Det är väl lite som i Sverige, fastän någon säger att han eller hon är lycklig finns det alltid en risk att det inte stämmer fullt ut. Men klart är i alla fall att Lyckan ofta beror på vilket håll man kommer ifrån, och att jag själv ofta strävar efter en massa onödiga extratillägg som inte gör mig lyckligare fastän jag lätt tror det… Var drar man gränsen?