Blåsmark

En sommar i Blåsmark kan innehålla mycket, men kanske framförallt ett överflöd av tid. Tid till tankar och minnen och rum som säger åt mig var jag kommit ifrån. Jag ser väggar och tänker att här satte jag upp missionsaffischer från EFS när jag var tonåring. Jag springer på skogsvägar som överöser mig med minnen om hur jag i varenda backe tänkte ”om jag inte klarar det här klarar jag aldrig Afrika” – vilket förvisso var på den tiden då jag tänkte att Afrika var detsamma som evig malaria och depression. Och så tänker extremt mycket på jag på alla val jag gjort i Blåsmark.

Det var här jag satt på mitt trägolv och läste utskrivna papper om Outlook på Viebäcks folkhögskola, linjen som kom att ge mig både de finaste av vänner och de första veckorna i Etiopien. Det var här jag tog en vinterpromenad, för att sen komma in i en varm hall och säga ja, jag åker tillbaka. Det var här jag för ganska precis ett år sedan stod bredvid ett skrivbord och för första gången vågade uttala det jag egentligen vetat ganska länge: efter examen blir det en längre Etiopientid.

Det var här det började, i Blåsmark.