Kära vänner

Lyssnar än en gång på låten vacker mörklockig östgötsjänta spelade in och skickade hit, ler och tänker att oj vad jag saknar er med. Det må låta klyschigt, men det påverkar inte sanningshalten: att lämna sina vänner för en stund får en att inse hur otroliga de är, och har varit hela tiden.

Det finns många fantastiska kvinnor i min närhet, vilket framstår som extra tydligt i ett land där människorna man ser till 90 % är män just för att kvinnorna jobbar, hemma eller någon annanstans. Och den aldrig sinande ivern att kämpa och tala högt för det man tror på uppskattar jag mer än någonsin när jag är i en kontext där kvinnan för det mesta är timid och behaglig.

Vad vill jag då säga med det här? Jo, att jag är så vansinnigt tacksam att ögonen tåras och att de här månaderna i Etiopien aldrig hade varit så bra om jag inte hade ett formidabelt crew av uppmuntrande (och bedjande) vänner bakom mig. Tack tack tack för brev och musik, mail och filmer, sms och telefonsamtal. Genom er finns det hopp även för Sverige.