När det brister

Jag är inte jätteblödig av mig, har aldrig börjat gråta åt någon Faddergala eller så. Jag kan lyssna på otaliga berättelser av före detta barnslavar som blev utnyttjade på alla sätt och vis och fortsätta föra mina anteckningar utan några större känsloutspel. Men när en elvaårig pojke sitter på en liten mur (han dansar lite eftersom musiken är från hans hemregion) och jag frågar om hur han kommit till Addis, då är det som att hela jag vänds ut och in och all ensamhet i hela världen kyler ner mitt tidigare normalvarma blod. För hans ögon tåras och säger att mamman kom hit tillsammans med honom och hans bror, men att hon åkte tillbaka till landet utan dem. För han gråter och säger att han saknar henne.

Och så frågar han om han får komma och sova hos mig och jag säger nej det går inte för jag bor på ett gästhus och det knyter sig i hjärtat för jag vet jag vet jag vet att jag inte låter min kärlek för världens finaste pojke ta sig uttryck i några gärningar och att han därför aldrig kommer få veta hur mycket jag egentligen tycker om honom.