Det är en avkrok, men efter livslång träning har jag lärt mig tycka om avkrokar. Shiromeda är lite skitigare, lite billigare och lite fattigare än andra stadsdelar men det är trots allt hit jag kommer när jag kommer hem. Om jag på andra ställen i staden undrar vart jag kan hitta god injera eller fräsch juice behöver jag aldrig se ut som ett frågetecken här, i utkanten av staden där luften är friskare och alla känner alla. Många problem, visst, men potentialen är desto större.
Att injera är gott är hyfsat lätt att gå med på. Men ungefär där slutar de gemensamma nämnarna mellan min och genomsnittsetiopierns uppfattning när det kommer till tycke och smak. Det ska poseras på bild, sminkas intill oigenkännlighet och sättas upp plast på kyrkväggar. Jag fattar ingenting och det jag tycker är snyggt bedöms som tråkigt och intetsägande.
Som när Tariku och jag hade förlovningsfest och jag trodde att jag kapitulerat inför den etiopiska allmänheten. Klänning och smink och nagellack, check. Så en regning dag hittade min fästman denna bild på Facebook:
Nämen tack kära avlägsna bekant som inte var med på tillställningen men fått bilden från någon annan och redigerat den! Mina idoga anpassningsförsök dög tydligen inte särskilt bra så någon tog bilden och förbättrade oss lite. Gav mig lite käckt smink runt ögonen – smink som ser ut att komma från slutet av förra århundradet – och skapade en slags glittereffekt som får det att se ut som att jag har världsdelens största (fejk)diamant på min hand. Jag har nog aldrig varit så etiopisk som på bilden ovan.
Självdistans, exilsvenskens bästa vän. Självdistans och att inte ha Facebook.
Jag tyckte du var överdriven, stal uppmärksamhet från saker som behövde den bättre och i ärlighetens namn gick du mig på nerverna. Jag blev stressad av alla mail och blev frustrerad av att behöva göra alla ärenden på internet då det enda jag ville var att träffa en riktig människa. Nuförtiden är det annorlunda. Förlåt kära informationssamhälle för att jag under så många år tagit dig för given. Jag saknar dig ju. Din effektivitet, din struktur, din logik… Din information. Livet är inte detsamma utan dig. När jag springer mellan olika myndigheter och träffar en massa människor men ändå aldrig åstadkommer något, då minns jag alla de dagar jag kunde få en massa viktiga saker gjorda bara genom några klick på datorn. Nej, jag förstod inte vad jag hade innan jag förlorade det. Du är så tydlig och nu vet jag med hundraprocentig säkerhet att det är tydlighet jag vill ha. Om du trots mitt tidigare agg vill ses igen finns jag här i Etiopien och väntar på dig. Kära informationssamhälle, du är så välkommen.
År 2002 hade jag varit tonåring ett år och gick på konfirmationsförträffar. Vad som där sas kommer jag inte ihåg ens om jag försöker, vad som där började kommer jag aldrig någonsin glömma.
Jag har svårt att anamma tanken att kyrkan ska vara lagisk och påtvingande då det för mig har varit precis tvärtom. Tillsammans med två av pärlorna från konfalägret tilläts nämligen allting komma inifrån. Ingen sa åt oss att vi borde be när vi sov över hos varandra. Vi gjorde det för att vi ville. Ingen gav oss de rätta svaren, men då vi var sprängfyllda av frågor såg vi till att hitta svaren själva.
2002 har blivit 2012 och det vore väl konstigt om inget hade hänt. Men om jag ser på mitt val att följa Jesus finns det ingen pastor, präst eller ungdomsledare som har betytt så mycket för min tro som de där två fina flickorna.
Och som av en händelse fyller en av dem 25 år idag. Grattis Hanna!
En kille ropar mister och sister efter mig i förhoppningen att något ska passa in. Ett barn kommer och drar i mina kläder. En gammal man förväxlar mig med Eritreas huvudstad och skriker ASMARA ASMARA ASMARA i mitt öra. En vanlig morgonpromenad på väg till kontoret och jag gläds lite över det faktum att jag har blivit så överjordiskt bra på att ignorera allt som kommer i min väg. Jag kan numera gå förbi de mest absurda gatuscenerna helt obrydd, som om inget hade hänt eller som om all denna galenskap till uppmärksamhet är något helt normalt. Jag dissar med glädje, fäster blicken på något längre fram och fortsätter promenaden.
Så får jag nästan lite hybris och tänker att det här måste vara en jättebra egenskap i krig eller andra kaosartade situationer. Men just när jag börjar fantisera om vad min nya hjältefärdighet kan innebära åminner jag mig alla de gånger då jag ignorerat kompisar som försökt få kontakt med mig på gatan. Gör ett snabbt överslag och kommer fram till att det priset trots allt är väldigt billigt för att kunna åstadkomma stordåd. Stordåd som att kunna ta en promenad utan att låta sig distraheras alltså.
Han har ett hav av besvikna människor framför sig, tårar rinner över kinder målade i rött, vitt och blått samtidigt som han vädjar till dem att se längre, tänka större. Sarkozy erkänner sig besegrad av Hollande och försvarar giltigheten i det franska folkets demokratiska val. Bilderna kommer snabbt till Addis Abeba, till stadens alla caféer där internationella nyhetskanaler kommunicerar världens händelser till kaffedrickarna. Afrika är en världsdel rik på mycket, men fattig på den makt som finns i ödmjukheten att lämna sin position till förmån för någon annan.
Om den makt som hävdar sig är dynamit är den makt som ödmjukar sig en atombomb. Demokratin är viktigare, familjen är viktigare, rättvisan är viktigare, Guds vilja är viktigare… Kraften ligger inte så mycket i segern som i att erkänna sig besegrad av något som är större, vackrare och heligare än en själv.
Denna soliga majfredag har jag funderat på hur tillit och utveckling korrelerar. Börjar människor samarbeta och göra utbyten för att de litar på varandra redan i förhand eller är det just detta som skapar tillit? Och varför verkar det som att människor med lite mer pengar på fickan har lättare att ge andra förtroenden? Jag synar tanken att materiellt fattiga är bättre på relationer, då det istället tycks vara så att folk vars ekonomiska status är något högre till större grad har upptäckt att pengar aldrig kan ersätta mellanmänsklig kärlek. Men vad kommer först? I en människas liv, i samhället?
Hönan och ägget, dessa grundpelare i den etiopiska kosten och i min hjärna.
Jag åt ett plommon från grannens träd och ordet lokalproducerat dök upp i mitt huvud. Som en kär gammal vän som man inte sett på länge – nämen hej Lokalproducerat, det var längesen!
Mina tidigare principer förminskas när de inte längre får något utrymme. När iPhone-innehavare lyckas hålla det hela på en balanserad nivå och aldrig skulle komma på tanken att sitta och peta på sin telefon när andra människor är i närheten är det svårt att se något större problem med ifånfenomenet (bortsett från produktionen då). Eller när det enda alternativet jag har är kollektivtrafik som spyr ut svarta avgasmoln, då vet mina principer inte vart de ska ta vägen.
Och när i princip allt jag äter har odlats i Addis Abebas utkanter förlorar jakten efter lokalproducerat lite av sin funktion.
Under åren i Uppsala var det hemskt många avsked. Någon som flyttade till Örebro, en annan till Australien medan New York lockade en tredje. Indien, England och Göteborg – Uppsalavännerna verkade vara överallt hela tiden, med den naturliga konsekvensen att man var tvungen att säga hejdå stup i kvarten. Studentstadens flyktighet tärde på hjärtat och men det finns ju mail blev hoppet vi höll oss fast vid när världsdelarna väntade på vår ankomst.
Också jag tog min examen och mina väskor till ett annat land, en annan stad. Trodde att jag lämnat de flyktiga dagarna bakom mig, för att istället upptäcka att jag bara bytt ut en slags flyttbenägenhet mot en annan. I Addis Abeba är det få som flyttar till Tyskland för en termins studier. Men det är desto fler som hoppas, längtar och ber för den dag då de äntligen får lämna Etiopien för något bättre, livet i väst. Och för väldigt många kommer faktiskt den dagen då de får ett stipendium eller vinner lotteriet vars högsta vinst är ett visum till USA. I sitt hemland lämnar de familj och vänner som inte kan trösta sig med orden vi håller kontakten, men som på obestämd tid är en familjemedlem eller vän fattigare. Få återvänder, få har råd att återvända och om de lyckas tjäna lite pengar skickar de hellre hem några dollar än att sätta sig på flygplanet tillbaka till Etiopien.
Nu har ytterligare en av mina etiopiska nära vänner vunnit det som jag ser som nitlotten, eftersom hon måste lämna nära och kära för att slita i ett land vars språk hon inte kan. Så vad gör man? Jag gråter några tårar, försöker vara ärlig och längtar till den dag då vi alla är på samma ställe – och stannar där.
Det finns vissa sammanhang där Gud tillåts vara Gud. Ett sådan plats är Tejp, som i år har premiär på Storstrand utanför Piteå. Om du vill ge några dagar till att söka Gud istället för att söka annat gör du rätt i att komma dit. Jag kommer vara där, Tariku kommer vara där, Malin kommer vara där. Och du med, hoppas jag!
