Om livet på andra sidan

Det är lätt att fastna i dammkornen ibland. Besluten som ständigt måste tas, tjejen som stör resten av gruppen, pedagogiken som sviker, språk som sviker, organisationsstruktur som sviker.

Det är stora problem, det är liv det handlar om då jag valde att jobba med människor.

Det är fortfarande något väldigt litet.

För förutsättningen för att jag ska kunna gå till jobbet och möta diverse problem är att det finns något mer, ett beslut i grunden. Jag är på andra sidan, gräset är inte grönare, men ändå. Jag är på andra sidan.

Jag bor i Addis Abeba, jag jobbar med att undervisa sexton tjejer som vill ut ur prostitutionsskiten. Det var jag inte för tre år sedan. För tre år sedan grät jag när jag cyklade genom ett regnigt Uppsala, för Uppsala var aldrig Addis Abeba. Och jag ville så mycket att jag ibland trodde att jag inbillat mig alltihop.

Sen gjorde jag det jag desperat drömt om, gråtandes längtat efter; jag flyttade till Etiopien. Jag är allt annat än färdigflyttad, banden har inte fått klippas, och det långt ifrån det lättaste jag gjort. Men jag är här nu, på andra sidan, lär mig se nytt ogräs och nya blommor – och jag är så vansinnigt tacksam att jag inte är kvar på den förra sidan, undrandes om hur livet i Afrika skulle kunna vara.

Det tänker jag på en stund, sen går jag tillbaka till vardagen. För det är lättare att undervisa när man kommer ihåg att det här var ju allt jag ville.

Om att förlora kontrollen

Denna första decembervecka har varit helt extrem, inte när det kommer till snö eller tågförseningar men antalet planer som jag sett krackelera för att i form av småsmulor föras iväg av vinden har aldrig varit så många. Jag vaknar på morgonen och tänker ”Måndag. Gå till ambassaden, jobba och köpa varmvattenberedare” eller ”Tisdag. Plugga amarinja och baka cornflakeskakor”. Det är inga storslagna planer, jag tänker inte rädda världen eller så, bara ha lite vanlig vardag.

Men när jag sen går och lägger mig på kvällen inser jag ungefär varje gång att det jag planerat inte blev av – om jag ändå har tur och planen genomfördes blev det cirka aldrig på det sätt eller i den ordning jag tänkt på morgonen. Om det inte är en myndighetsbyggnad som fick för sig att flytta till en annan stadsdel flera minibussar bort är det regn som kommer mitt i december och tvingar mig att stå under ett plasttak i ungefär 40 minuter.

Det kanske låter som att jag vill sätta igång stora klagovisan över kollektivtrafik eller brist på struktur, men det är det sista jag vill. För jag är så väldigt tacksam över att mina planer blir om intet. Klart jag vill få som jag vill ibland, men det här livet är den bästa skolan jag någonsin gått i.

Det är nämligen inte jag som bestämmer. Att leva i illusionen att jag har allt – mitt hem, mina relationer, mitt jobb – under kontroll är ju att leva i en lögn. Även om jag vaknar på morgonen, planerar dagen och allt blir precis som jag vill är det ju knappast jag som håller hela världen i min hand. Planera tänker jag nog fortsätta med tills jag dör, eftersom det är rätt bra det med, men förhoppningsvis blir jag bättre på att inse att det inte är jag som avgör hur dagen, livet eller världen kommer att sluta. Förhoppningsvis lär jag mig ödmjukhet, att släppa kontrollen och ge planerna till honom som faktiskt är den enda som har koll på riktigt.

”Onsdag. Som du vill.”

”Ganska lite fokus på människorna”

 

Jonas har skrivit ner några reflektioner från vårt bröllop – här kan du läsa blogginlägget i sin helhet:

Överlevaren

Det senaste året har majoriteten av mina gamla åsikter fått sig ett antal törnar, vissa har rivits ner totalt för att sedan byggas upp i ny – tidigare föraktad – skepnad. Jag tycker numera helt annorlunda om korruption (check), företagande, bistånd, familjepolitik och nykolonialism. I vårt vardagsrum står en snart fungerande TV, bara det är tillräckligt för att framkalla en identitetskris. Men en åsikt har överlevt när de andra fallit, på ett område blir jag bara mer övertygad.

Det här med överkonsumtionen.

Att köpa fler prylar än man behöver får konsekvenser på så många olika plan. Miljömässigt är det ett skämt att varje människa ska ha ett ständigt växande berg av prylar och kläder runt sig under sin korta tid på jorden; ett par jeans kräver 6000 liter vatten att producera. Tid går åt att köpa, renovera, fixa, städa, rensa. Pengar hade kunnat gå till något annat än produkter som är tillverkade på oschyst vis. Sen är det väldigt lätt att saker äger oss istället för att vi äger sakerna, vi gillar oss själva lite mer med rätt telefon, skor eller hus.

Ni fattar problemet. Men lösningen då?

Reduce.
Reuse.
Recycle.

Alltså; Reducera, återanvänd och återvinn.

Om ni vill förkovra er mer i detta ämne är mitt tips att ni lägger 20 minuter av er tid för denna spjutspets till film:

Det kommer mera

Greater things are yet to come
Greater things are still to be done
In this city

Lägg ner

Att börja ett gräl är att öppna en dammlucka,
ge därför efter innan striden bryter ut

Ordspråksboken 17:14

Ha tålamod med alla

… tillrättavisa de oordentliga, uppmuntra de missmodiga, ta er an de svaga och ha tålamod med alla.

1 Tess 5:14

Veckans, månadens, årets bild

Det ännu mer fantastiska sammanhanget kan ni läsa om här.

Vinnaren

Jesus Du är världens ljus och ljuset det är starkare än mörkret
Jesus Du är verklighet och sanningen är starkare än lögnen
Jesus Du är kärleken och kärleken den övervinner hatet
Jesus Du är världens hopp och hoppet det är starkare än döden

Tänk att jag får (skriva någon annanstans ibland)

På tal om den sista meningen i det förrförrförra inlägget får jag med jämna mellanrum fungera som ledarskribent i Budbäraren som numera är EFS medlemstidning. Hela krönikan, som helt enkelt handlar om att få vara med, kan ni läsa om ni klickar er vidare härifrån;